Berättelse om europeiska mästerskapen i kaninhoppning 2022

Näst sista helgen i november 2022 gick EM av stapeln i tjeckiska Jablonec nad Nisou. Kaninhoppare från Tyskland, Sverige, Slovakien och såklart hemlandet Tjeckien, samlades för att tävla om mästartiteln i samtliga klasser och grenar. Fyra svenska förare tävlade med sina totalt fjorton kaniner. Förra gången SKHRF hade medlemmar på ett europeiskt mästerskap var 2018 i Danmark. EM har på grund av covid-19-pandemin inte kunnat arrangeras sedan dess. 

Vi lät en av de svenska deltagarna få berätta om sin EM-upplevelse. Låt oss höra vad Tina Nylund från Dala Kaninhoppare har att återberätta! 


”EM – något av det roligaste jag gjort!”

Resan från Dalarna till Tjeckien var absolut inte kort och när Tina började närma sig var det hon möter kanske inte helt det hon föreställt sig. ”Plötsligt dök det upp en skylt med texten Jablonec nad Nisou när vi svängde runt ett hörn i det höstruskiga, tjeckiska landskapet. En pytteliten, fyrkantig skylt som ingav en känsla av antiklimax efter ca 16 timmar på resande fot. Är det hit vi ska? Är det här allt? Med min mamma vid ratten och fem kaniner i baksätet tog jag hjälp av Google-maps för att hitta fram den sista biten till hotellet, och nånstans där bland alla trånga gator och mysiga byggnader kom ändå känslan – shit, imorgon hoppar vi på EM!”

Steg 1 – att bestämma sig för att åka

”Att ta beslutet att anmäla till EM var lika spontant som det var surrealistiskt. Ända fram till sista sekunden räknade jag med att inte komma iväg: strul med passet, strul med kaninerna, strul med bilen eller strul med jobbet – jag var beredd på allt! Men plötsligt var det dags att packa bilen, utan ens ett pyttelitet strul! Som resesällskap hade jag min mamma, hon fungerade även som butiksbiträde för Tinas änglar, kamerakvinna och tolk (hon är född i Prag)! Samt kaninerna såklart: Heidi, Lykke, Grace, Mila och Tris! Fem kaniner är det antal man fritt kan resa med in och ut ur Tjeckien utan intyg och papper, och för min del handlade det inte om själva tävlandet egentligen, utan mer om upplevelsen, så fem kaniner räckte mer än väl!”

Ankomsten

”Efter en resa över halva Sverige med bil, en natt i en hytt på färjan över ett stormigt hav, och ytterligare 6 timmar i bil genom Tyskland och Polen, var vi då äntligen framme på hotellet i Jablonec! Jag hade bokat sviten åt oss, så vi hade en mindre lägenhet med sovloft, vardagsrum, kök, balkong och stort badrum att spendera kvällarna i! Kaninerna hade incheckning 18.00 torsdag kväll, och vi anlände vid 14-tiden så vi hann chilla en stund på hotellet innan det äntligen blev dags att åka till hallen! Fram med Google-maps igen, och döm om min förvåning när det visade sig vara typ 100 meter mellan hallen och hotellet! Efter att vi kört kaninerna till hallen kunde vi alltså parkera bilen vid hotellet och sen promenera emellan! Med kaninerna incheckade, shoppen uppställd och ögonen stora som tennisbollar, efter att ha spanat in det häftiga arrangemanget, promenerade vi till en pub för en äkta tjeckisk middag, innan vi återvände till vår hotellsvit!”

Arrangemanget

Tina åkte ner till Tjeckien både för att deltaga, men också för att döma. Hon berättar att det är nästintill omöjligt att beskriva allt i sin helhet. ”Innanför de stora entrédörrarna fanns alla försäljare, däribland mitt eget “bord” för Tinas änglar. Där fanns säkert 10 olika montrar med allt från kaninhinder och sitthyllor till foder och godis! Där fanns även en klapphörna. För att komma in genom dörrarna därifrån behövdes ett band runt armen, alla deltagare tilldelades ett silverfärgat i samband med att man checkade in kaninerna, och alla domare (däribland jag) tilldelades ett guldfärgat. Publik köpte sina band i kassan vid dörren, och fick olika färg för olika dagar. Publik kunde gå upp för trappan till övervåningen och hade tillträde till läktarna, restaurangen och familjehörnan. Restaurangen var endast öppen för själva arrangemanget och alla domare blev bjudna på mat. Familjehörnan var till för små barn och bjöd på pyssel och lek med kanintema. Deltagarbanden gällde för tillträde in till själva arenan med bana och prisbord, samt till kaninernas depå. I depån fanns burar, hö, foder, godis och vatten, och det var svalare än inne i hallen. Domarbanden gällde för tillträde till ett speciellt domarrum, där hade domare möjlighet att diskutera i lugn och ro, hänga in sina saker, samt ta del av fika, godis och dricka. Vid incheckning av kaninerna tog man sig direkt in till kanindepån genom en bakdörr, och efter att ha prickat av sig, fått ett band, och kollat kaninerna hos veterinär fick man ta in kaninerna till kanindepån.”

”Fredag morgon startade med domarmöte i domarrummet och detta var en upplevelse! Visst hade jag lyckats läsa mig igenom det TR som gällde för helgen, men mycket av det är baserat på att domarna kommer överens om hur de tycker att bedömningen för helgen ska vara. Var går gränsen för korrigering? Hur mycket får man dra i kopplet? Var går gränsen för tidsfel? Och tänk er då att hälften av oss ca 10 domare inte kan engelska! Det blev en blandning av charader och teckenspråk, innan vi ansåg oss vara överens och redo för invigningen!”

”Invigningen var en storslagen tillställning till pompös musik, där varje deltagare fick gå fram och hämta en välkomstpåse efter att ha fått sitt namn uppropat, sen stod alla på rad medan, först arrangörerna, och sedan huvuddomarna, pratade i mikrofonen. Jag hade ingen aning om detta, men som huvuddomare fick jag snabbt improvisera ihop ett litet tal till deltagarna när jag fick mikrofonen stoppad i handen – tur man inte har så lätt för att bli nervös!”

”Jag dömde lätt rak och svår rak, och med tanke på det otroligt kluriga i att döma korrigeringar efter detta TR är jag glad att jag åtminstone slapp döma krok! ALLT ger korrigering (så länge inte kaninen springer åt rätt håll), putt i rumpan, ta i kopplet, ta i kaninen (utom klapp över ryggen), flytta kaninen, volta kaninen, styra kaninen så att framfötterna lämnar marken m.m. Man måste gå strax bakom ekipaget i banan för att tydligt se när det blir korrigering, och med ett tidtagarur i ena handen har man endast en hand över för att räkna fel och korrigeringar. Hindren byggs upp direkt efter rivning, så att dubbelkolla efter målgång går inte. Domaren har otroligt stor makt, och det domaren säger kan inte överklagas. Feluppsatta hinder räknas som klarade/rivna utifrån om kaninen klarade/rev – de hoppas inte om. Efter målgång går domaren fram till ett domarbord och meddelar: tiden, antal rivna hinder, antal korrigeringsfel samt antal tidsfel. Som tävlande är man sällan stensäker på hur många fel man fick, det får man kolla när grundomgången är slut och resultatet inför finalen kommer upp på väggen. Detta kan säkert låta rörigt och jobbigt för många, men det är så detta TR fungerar och det är lika för alla! Jag var helt slut när jag hade dömt, tur att jag hann ta lunchpaus innan jag själv skulle tävla då jag bara tävlade i elitklassen.”

Kaninhoppning på EM jämfört med hemma i Sverige

”Det går inte riktigt att jämföra kaninhoppning på EM med kaninhoppning i Sverige, även om hindren är lättare så är det svårt att inte dra på sig korrigeringar och en snabb kanin premieras verkligen eftersom att det inte blir så många rivningar. Kaninerna från de andra länderna hade såklart ett blandat resultat likaväl som de svenska kaninerna, men helt klart var att de kaniner som placerade sig högt var de med mycket fart under tassarna, och det är omöjligt att säga hur det hade gått med svenska regler och svenska banor.”

Sista tävlingsdagen

Tävlingen pågick endast under två dagar. Helgen tog därför snabbt slut. Tina beskriver sista tävlingsdagen såhär: ”Då jag var spänd på att se hur krokbanorna skulle vara byggda och ville låta kaninerna sträcka på benen, gick vi till hallen tidigt. Detta trots att jag varken skulle döma på hela dagen eller hoppa förrän först efter lunch. Krokbanorna visste jag sedan innan skulle vara betydligt mer ologiskt byggda än i Sverige, med konstiga vinklar och transportsträckor. Jag kan däremot säga att jag ändå inte tyckte att det var så illa som jag befarade. Även om det var svårt att styra så var det inte trångt, utan gott om plats för kaninerna att springa på. Den klurigaste banan var nog svår, därefter byggdes den om till elit och då ställdes fler hinder in på några av de ställen där svängarna varit som mest ologiska. Det svåraste med elitbanan å andra sidan var dels att den hade 16 hinder, och dels att man på två ställen var tvungen att fortsätta rakt fram en bra bit efter landning innan man kunde styra upp kaninen mot nästa hinder. När man inte alls får ta i kaninen, utan att få korrigering, är det klurigt att förmedla att den ska fortsätta springa rakt fram trots att det inte finns några hinder där.”

Prisutdelning

Tina åkte hem med ett par placeringar i bagaget och såhär beskriver hon prisutdelningarna: ”De var verkligen storslagna, till pampig musik tågade man in när man blev uppropad (placering 1-5), och därefter tilldelades man en ros och en liten rosett av domarna, innan fotograferna gick loss! En verklig upplevelse! I den avslutande prisutdelningen tilldelades alla pallplacerade varsin glasstatyett, samt en hel hög sponsrade priser. Jag tror att varje pris till silvermedaljören bestod av 3 olika slags foderpåsar på ca 1 kg/st, 3 olika mindre godispåsar, 3 olika påsar med örter, en påse spån, en påse hö, 1 matskål, 1 sele, 2 koppel, en leksak, mineraler i pulverform, och ett gäng mindre saker som nyckelring, penna m.m. Dock var det bara priser till de pallplacerade. Den fjärde- och femteplacerade fick visserligen en ros och en rosett de också.”

Helgens slut – en sammanfattning

”Mina kaniner gjorde en fantastisk helg, de trivdes superbra i den otroligt luftiga lokalen och gjorde verkligen sitt bästa! En av kaninerna jag hade med mig, Mila, tyckte att det var trångt mellan hindren på rakbanan och tyckte att krokbanan hade knepiga svängar. En annan, Heidi, var inte på sitt bästa humör. Övriga anpassade sig fantastiskt bra trots att jag försökte att inte dra på mig korrigeringar genom att ta i dem allt för mycket. Det jobbigaste tyckte jag var att det blev så många dagar i transportbur, men vi fick ta många pauser och promenader i sele.

Efter en storslagen avslutning med musik, avtackning av domare m.m. var det dags att packa in allting i bilen igen eftersom hallen skulle tömmas! Vi spenderade en sista natt i vår fantastiska svit, innan vi begav oss tillbaka mot Sverige, efter en helg ingen av oss någonsin kommer att glömma! Jag har absolut inget negativt att säga om detta arrangemang, det var det bästa jag någonsin varit på och en helt fantastisk upplevelse!!”

Tusen tack till Tina som har delat med sig av sin EM-upplevelse!

Text av Tina Nylund och Angelina Södergren

| Märkt
Skip to content