Kaninhoppning är en sport som har blivit mer och mer populär i Skandinavien. Sporten utövas även i andra delar av Europa, men det är här i Skandinavien som utvecklingen kommit längst vad det gäller att arrangera och organisera stora tävlingar.
Aktuellt tävlingsreglemente finner du under ”Dokument”.
Historia och bakgrund
Kaninhoppning startade sent under 70-talet när den första klubben började arrangera tävlingar i kaninhoppning. Reglerna baserades på reglerna för hästhoppning, men dem förändrades med tiden och ersattes med regler mer anpassade för kaninerna.
Sporten växte snabbt under 1986. Två klubbar var ansvariga för att organisera och arrangera event på var sitt håll. Under 1991 möttes dessa grupper och slogs ihop till en bigren av Sveriges Kaninavelsförening. Kaninhoppningen fortsatte att växa som sport och detta ledde till formationen av det förbund vi har idag.
Den tredje september 1994 var Sveriges Kaninhoppares Riksförbund ett officiellt förbund för kaninhoppningen i Sverige. Nu är vi mer än 980 medlemmar fördelade på 30 klubbar runt om i landet, som alla arrangerar tävlingar i kaninhoppning. Förbundets främsta uppgift är att främja sportens fortsatta utveckling och säkerställa en rättvis och trivsam verksamhet. Förbundet säkerställer också att det arrangeras två Svenska Mästerskap varje år samt att möjligheten för att utbilda nya domare inom sporten finns. Förbundet arbetar också med den internationella sammanhållningen och strävar efter att en god dialog hålls mellan länderna. En bra kommunikation och ett bra samarbete är en förutsättning för den för eviga utvecklingen av kaninhoppning!
Kaninhoppningsförbund finns i både Norge (sedan 2002) och Finland (sedan 2004). I Danmark, Tyskland, Schweiz, Tjeckien, England, USA, Australien och Nya Zeeland bedrivs också kaninhoppning med de har inga egna förbund. Förhoppningsvis kommer sporten fortsätta spridas världen över!
Grundläggande regler för kaninhoppning
Kaninhoppning tävlas i fyra olika grenar; rakbana, krokbana samt höjdhopp och längdhopp.
En krokbana är mycket lik en hästhoppningsbana. Hinderna står i en varierad hinderföljd med svängar och vägkorsningar. Avstånden mellan hinderna kan variera till skillnad från rakbana där alla hinder står i en rak hinderföljd med samma avstånd mellan alla hinder.
Målet är för kanin och förare att ta sig igenom banan på så få fel som möjligt. För varje rivning belastas ekipaget med ett fel. För att kunna bedöma varje ekipage finns det en domare och en tidtagare. Domarens främsta uppgift är att döma och se till att reglerna följs, medan tidtagare uppgift är att klocka ekipaget och hålla koll på den aktuella maxtiden. Hoppar kaninen snett över hindret (mer än halva kroppen är utanför hindret) belastas ekipaget också med ett fel. Om kaninen lyfts över ett hinder, som inte redan är rivet, ges också ett fel. Ifall att kaninen hoppar fel väg eller inte hinner i mål inom tidsbegränsningen blir ekipaget uteslutet och oplacerade i resultatlistan. Det absolut mest grundläggande är att kaninen hoppar av fri vilja utan att tvingas. Utöver det får föraren dessutom inte befinna sig framför kaninen i banan.
Kaninen med minst antal fel vinner. Har kaninerna samma antal fel vinner den med kortast tid. När kaninen placerar sig i lättklass, medelsvårklass, svårklass eller ej elit/klassprövning för höjd- och längdhopp fås en så kallad pinne. Pinnarna används sedan för att klassa kaninerna, Vid exempelvis 3 pinnar i rak lätt flyttas kaninen upp till nästa klass; rak medelsvår. Antalet placeringar och pinnar beror på antalet starter i klassen. I elitklass däremot delas certifikat ut istället för pinnar. Certifikaten som delas ut är inte lika många som pinnar och resterande placerade får endast pris. Skulle kaninen däremot gå i mål utan några fel alls fås alltid en pinne, samma gäller inte med certifikat.
I rakbana och krokbana finns det fyra officiella klasser; lätt, medelsvårt, svår och elit. Äldre kaniner kan tävla veteranklass och nybörjare kan välja att börja i miniklass istället för lättklass. De olika klasserna har olika svårighetsgrader som mäts i maxhöjder, maxlängder och antal hinder. Maxhöjderna och maxlängderna för respektive klass finnes nedan:
| Klass | Maxhöjd | Maxlängd | Minst antal hinder |
| Mini | 25 cm | 30 cm | 6 (max 8) |
| Lätt | 30 cm | 45 cm | 8 |
| Medelsvår | 38 cm | 65 cm | 10 |
| Svår | 45 cm | 75 cm | 10 |
| Elit | 50 cm | 80 cm | 12 |
| Veteran | 30 cm | 45 cm | 8 |
Avståndet mellan hinderna måste vara minst 250 cm, och bör vara minst 300 cm i elitklass.
Höjd- och längdhopp har något mer annorlunda regler. Vinnaren är den som hoppar högst respektive längst. Kaninen hoppar endast över ett hinder, detta är däremot högre respektive längre än hinderna i rak- och krokbana. Varje kanin har tre försök på varje höjd/längd. I de fall två eller flera kaniner hoppar lika högt/långt så vinner den som klarat den högsta höjden/längsta längden på minst antal försök. Det finns endast två klasser i höjd och två klasser i längd; ej elit och elit. För att klassa upp sig till elit måste kaninen hoppa 60 cm i höjd och i längd måste kaninen hoppa 160 cm. Ej elitklassen kan numera även arrangeras som klassprövning, då hoppar kaninerna inte längre än pinngränsen. I vanlig ej elitklass kan kaninerna fortsätta hoppa så långt som möjligt.
Som tidigare nämnt, i elitklass tävlar kaninerna för certifikat istället för pinnar. När en kanin har fått tre certifikat i en kaninhoppningsgren tituleras kaninen som Champion (ofta förkortat CH).
Viktigt att tänka på är att alla hinder måste var konstruerade på så sätt att de lätt kan rivas utan att skada kaninen. Föraren får inte heller skada kaninen eller använda sig av skadande metoder. Kaninen får inte heller lyftas i selen eller kopplet, dessa ska endast användas för en varsam styrning. Halsband är inte tillåtna då dessa lätt kan skada kaninens nacke. En till viktig märkning är att det är kaninen som ska hoppa och inte föraren, föraren ska hålla avstånd och gå bredvid hinderna, inte över dem.
Förare får först deltaga på tävling året som denne fyller 7 år. För att kaninen ska få deltaga måste den vara minst 5 månader gammal. I höjd- och längdhopp samt elitklass måste kaninen ha fyllt 1 år. För att få starta svårklass måste kaninen vara 10 månader gammal. Alla typer av raser och blandraser av kanin är tillåtna att deltaga på tävling, det enda grundläggande kravet är att kaninen ska vara frisk.
Lär din kanin att hoppa
Först måste kaninen lära sig att gå i sele. Detta kan göras genom att låta kaninen ha selen på sig på en liten yta (under uppsikt) för att vänja sig vid känslan. Därefter kan föraren koppla på ett koppel till selen och sakta men säkert följa kaninens rörelser i en lugn och säker miljö. När kaninen är bekväm och inte stressar upp sig i selen kan små hinder introduceras (på ca 5 – 10 cm). Hinderna bör stå i en rak hinderföljd de första gångerna, då det brukar vara enklare för kaninerna att förstå.
Placera kaninen framför det första hindret och ge kaninen tid att undersöka hindret och situationen. Första gången kan kaninen behöva hjälp att förstå hur de ska ta sig över hindret. Det kan göras genom att försiktigt lyfta kaninen över hindret eller försiktigt putta på bakdelen. När kaninen förstår och till exempel rör sig framåt eller hoppar över hindret är det viktig att belöna den. Sedan när kaninen lärt sig att hoppa över ett hinder kan fler läggas till för att få in processen hoppa – gå – hoppa. Därefter kan fler hinder läggas till och även svårighetsgraden kan ökas successivt. Tänk däremot på att det är viktigt att ta det lugnt och inte stressa fram samt att träna med måtta. Kaninen ska inte tappa intresse eller förlora självförtroende.
Tycker kaninen om att hoppa kommer den utan alltför mycket ansträngning leta efter nya hinder av sig själv. Med tiden som kaninen blir mer säkert bör den själv lära sig att hålla ett lagom och jämt tempo mellan hinderna. Ett ojämnt tempo där kaninen väljer att springa ut mellan hinderna kan tyda på stress och föraren bör därför rycka in och lugna kaninen. Till exempel kan vissa kaniner bli stressade om föraren springer för fort eller för nära.
Hinderna kan byggas av nästan vad som helst, så länge kaninen inte kan skadas av materialet eller sättet de är byggda på. Det är viktigt att komma ihåg att hinderna måste byggas så att de enkelt kan rivas åt alla håll.
De flesta kaniner tycker hoppning är kul och kan därför lära sig att hoppa. De tenderar också att göra glädjeskutt mellan hinderna. Hoppningen är dessutom en bra fysisk aktivitet för kaninens hälsa. De får komma ut, röra på sig och ha kul tillsammans med sina ägare vilket leder till längre och mer hälsosamma liv.
Glöm däremot inte att glädjen för hoppning inte gäller alla kaniner, vissa tycker helt enkelt inte om att hoppa. Föraren ska alltså aldrig tvinga en kanin att hoppa. Vill kaninen inte hoppa är det ofta tydligt. Kaninen kan till exempel visa det genom att alltid springa ut mellan hinderna, lägga sig platt mot marken eller vägra att röra sig.
Världsrekord och svenska rekord
Inom kaninhoppningen finns ett par imponerande rekord. För att det ska räknas som ett världsrekord gäller vissa specifika regler, dessa går att läsa i Tävlingsreglementet.
Världsrekordet i höjdhopp innehas av den svenska kaninen Miss Pinky’s Gd Ch Harajuku ”Dobby”, som ägs av Julia Samson. “Dobby” har hoppas 106 cm högt.
Världsrekordet i längdhopp innehas också av den svenska kaninen, Miss Pinky’s Gd Ch Harajuku “Dobby”, som ägs av Julia Samson. “Dobby” har hoppat 301 cm långt.
Sammanfattningsvis är kaninhoppning en rolig sport för kaninen och sin ägare samt ett ypperligt tillfälle att träffa nya vänner med samma intresse. Sporten växer och blir mer populär ju mer tiden går vilket är otroligt skoj! Vi hoppas att utvecklingen kommer att fortsätta och att vi snart kan se kaninhoppare världen över glädjas tillsammans med sina fina djur.
Kontakt
Du är varmt välkommen att kontakta Sveriges Kaninhoppares Riksförbund vid minsta lilla fråga eller fundering.